Naprapatstudent åkte till Costa Rica och hjälpte barn med funktionsvariationer

Hanna Amoah går sitt fjärde år på Naprapathögskolan och har varit i Costa Rica i två veckor med Organisationen ”Hands with hearts” och hjälpt barn med funktionsvariationer. Vi har träffat henne och pratat om hennes upplevelse.

Hur kom du i kontakt med organisationen? 

Jag följer på sociala medier en manuell terapeut som hade varit iväg med organisationen och jag tyckte det lät spännande. Jag letade upp deras sida och av en tillfällighet hade de just den dagen lagt upp ett inlägg att de sökte frivilliga volontärer till Costa Rica i April. 

Vad gör organisationen?

Hjälper barn med olika funktionsvariationer som på grund av deras geografiska eller ekonomiska situation inte har möjlighet att få den vård som de är i behov av.  Det är en osteopat som har startat organisationen så det är i huvudsak mest osteopater som åker dit som volontärer.

Hur såg situationen ut? 

Om volontärarbetarna inte ger sig ut i regnskogen för att behandla dessa barn behöver familjerna ta sig in till huvudstaden för att barnen ska få behandling. Resan in tar cirka 20 timmar enkel väg och behandlingen varar endast i 30 minuter. Resan innebär vandring genom terräng, en båtresa över en flod samt en lång bussresa och allt detta med en rullstol.

Barnen med funktionsvariationer göms undan hemma och försummas. Många barn vi mötte hade tyvärr också blivit utsatta för sexuella övergrepp. Svårigheten att försvara sig gör denna grupp extremt utsatt. Polisen fanns hela tiden i beredskap när vi var där men när vi lämnade så lämnade tyvärr även polisen.

Var det ett lätt beslut att åka iväg? 

Jag kände hela tiden att detta är en resa jag bara måste göra! Däremot var jag först tveksam på om det skulle vara möjligt eftersom det var mitt i terminen men med lite tur och planering så kom jag iväg. Organisationen hade tidigare inte haft någon naprapat men efter ett samtal där jag fick beskriva vårt yrke välkomnades jag att följa med.

Hur kommer det sig att du just ville hjälpa extra utsatta grupper?

Som naprapat i Sverige idag arbetar vi med en priviligierad grupp i samhället eftersom vi är privata och därav kändes en sådan här resa extra betydelsefull för mig.

Vi som naprapater har mycket att bidra med till dessa barn med vår kunskap och våra händer. Vi kan inte bota deras sjukdomar men vi kan hjälpa med smärtlindring och träning och på så sätt vara med och skapa goda förutsättningar för de att nå deras fulla potential.

Hur gick det att samarbete mellan professionerna? 

Jag var nog inte riktigt införstådd på hur stor skillnad det var mellan osteopati och naprapati innan jag åkte. Det fick jag lära mig ”the hard way”. Ofta såg och kände vi olika saker och ville använda oss av olika behandlingsmetoder. I början var det svårt att göra mig själv och min kunskap rättvisa när jag var ensam med alla osteopater. Efter några dagar anslöt en fysioterapeut och då blev det lite lättare eftersom vi hade ett mer likt synsätt och därmed kunde jobba tillsammans.

Vad var det du känner att du kunde hjälpa till mest med? 

Jag arbetade mycket med smärtlindring och att få igång rörlighet och styrka. Eftersom jag bara träffade barnen under en begränsad tid var det viktigt att ge råd till familjerna som de kunde ta med sig efter jag lämnat. Ett exempel var en ung tjej med cerebral pares som var rullstolsburen och hade ont i höfterna. Hon satt konstant med sina ben i kors, och att endast informera föräldrarna om vikten av att ändra och variera hennes position i rullstolen skapades ett ”aha” moment för föräldrarna och tjejens smärtproblematik försvann.

Vad tar du med dig mest? 

Kärlek för de människor jag fick träffa, för barnen och för familjerna. Kärlek för de terapeuter och kollegor jag fick lära känna och som jag nu kallar mina vänner men framförallt också kärlek till naprapatiyrket.

Skulle du kunna tänka dig att åka igen? 

Ja, absolut! Det var en fantastisk upplevelse men det var också många tunga och tragiska öden som vi fick se och de vill jag ge mig tid att få bearbeta. Jag vill också samla på mig mer kunskap och erfarenhet innan jag åker igen för att kunna bidra ännu mer.

Skulle du rekommendera andra att åka? 

Ja, verkligen. Det är ett minne för livet!
Det jag tycker att man ska ha med sig om man är intresserad av att åka är ett öppet sinne. Det blir mycket nya intryck och det kan vara överväldigande att möta en helt ny patientgrupp samtidigt som man ska samarbeta med en helt annan yrkeskår som har andra teorier och metoder.

Bildreportage

Totalt var vi  9 st som åkte iväg från 6 olika länder. Det var en fysioterapeut som var specialiserad på barn med funktionsvariationer, sex osteopater och jag som utbildar mig till naprapat.

 

Här befann vi oss ute i regnskogen. Även fast resans syfte främst var att hjälpa barn med funktionsvariationer så försökte vi också hjälpa andra som behövde hjälp. I det här fallet var det en pappa som hade ont i ett knä som vi behandlade.

Här ser vi ett barn som kom bort från sin mamma som nyfödd. Han har behövt gipsa båda benen på grund av medfödda felställningar som håller på att korrigeras. Eftersom benen var gipsade fokuserade vi mest på att lugna patienten och arbeta med rörlighet i övre delen av kroppen.

Här kan du läsa mer om organisationen Hands with hears