Naprapathögskolan är en privat högskola som grundades 1970 av Doctor of Naprapathy Björn J:son Berg, i dag rektor emeritus.
Björn Jonsson, sedermera Björn J:son Berg, föddes 1943 i Värmland. Vid 17 års ålder reste han med sin mor Edith Jonsson till Amerika. De kom till New York och Björn åkte själv vidare därifrån till Chicago. I Chicago arbetade Björn med att snickra kyrkofönster och arbetade därmed inom byggbranschen, precis som sin far, Gustav Jonsson. Liksom Oakley Smiths scharlakansfeber kom att leda till att naprapatin skapades, kom ett ryggskott att innebära att J:son Berg så småningom tog naprapatin till Skandinavien och Sverige. J:son Berg drabbades av akuta ryggsmärtor och fick hjälp av sin granne, Gordon Johnson. Gordon, eller Göran Jonsson som det visade sig att han hette, kom ursprungligen från Trollhättan. Han hjälpte J:son Berg att bli av med sin ryggsmärta. Gordon gjorde det med hjälp av de kunskaper han skaffat sig under sina studier på Chicago College of Naprapathy. Han var alltså naprapatstudent. J:son Berg blev väldigt intresserad och inledde kort därefter sina studier till naprapat.
J:son Berg hade Dr. Oakley Smith som lärare under sin tid på skolan och den 15 juni 1964 tog Björn sin examen och blev Dr. of Naprapathy. Åren 1964-1967 arbetade Dr. J:son Berg som naprapat i Chicago, men 1968 bestämde han sig för att flytta till Sverige igen. Han flyttade till Örebro och startade en klinik där, Naprapatic Center. J:son Berg hade många patienter och verksamheten blev omskriven och uppmärksammad i såväl radio som tidningar. Några patienter blev mycket intresserade av de metoder J:son Berg använde och en av dem, K.G Bergström, från början sjukgymnast, blev den första att studera naprapati hos J:son Berg. Bergström fick avlägga sin examen vid Chicago College of Naprapathy i november 1971 och blev då, liksom J:son Berg tidigare blivit, Dr. of Naprapathy.
Redan från början hade man höga krav på kvalitet och den grundläggande tanken från J:son Bergs sida var att skapa en utbildning som var lika bra eller helst bättre än utbildningen i Chicago. De första åren, 1970-1973 följde man den studieplan som gällde för Chicago College of Naprapathy.
Naprapatutbildningen skulle även följa de riktlinjer som fastställts av American Naprapathic Association Council on Colleges, ett organ för ackreditering av institutioner som utbildar naprapater. På så sätt kom Naprapatutbildningen i Sverige att auktoriseras för att ge titeln Doctor of Naprapathy, DN. I den första klassen antogs 25 studenter varav cirka 20 var män. Medelåldern var vid studiestarten 35 år.
År 1972 träffade J:son Berg Inger Berg som kom att betyda mycket för naprapatutbildningen och naprapatin. Inger hade pedagogisk utbildning och organiserade och planerade verksamheten samt initierade utvecklandet av kursplanerna. Björn J:son och Inger Berg har sedan dess varit ett par såväl i arbetet med naprapatutbildningen som i privatlivet.
År 1974 examinerades studenterna i den första klassen till Dr. of Naprapathy. Examinationshögtiden hölls på Hasselbacken i Stockholm, och där lades grunden till den tradition som idag råder, att kombinera examinationen av avgångsstudenterna med ett större festarrangemang. ”…”
Från början bedrevs undervisningen i små lokaler för att 1983 flytta till lokaler som under åren kom att växa till totalt 1800 kvadratmeter centralt i Stockholm, inklusive den stora klinik som byggdes 2003. I samband med att man tog steget och flyttade till så stora lokaler kunde man också utöka antalet studenter i varje klass. Sedan 1983 har klasserna omfattat maximalt 75 studenter, vilket lett till att naprapatkåren kommit att bli den största yrkesgruppen inom området avancerad manuell medicin i Sverige.
Under sommaren 2007 flyttade utbildningsdelen till större lokaler i anslutning till Stockholms Universitets område, Kräftriket. Högskolans klinik finns fortfarande kvar centralt i Stockholm.
Att starta en privat utbildning inom medicin som J:son Berg och Inger Berg gjorde i början av 1970-talet innebar ett massivt motstånd från olika håll. Det politiska klimatet då främjade inte privata initiativ inom utbildningssektorn. Läkar- och sjukgymnastkårerna ansåg att naprapati var att betrakta som kvacksalveri och det var svårt att hitta kompetenta lärare i läkarkåren som var villiga att bedriva undervisning på skolan. Dock insåg man redan då vikten av lärarkompetens varför ett omfattande arbete las ner på att, trots ovan nämnt motstånd, kontraktera högkompetenta lärare. De läkare, docenter och professorer som, trots hot om repressalier från sina egna förbund och yrkeskårer, i början av 70-talet antog utmaningen att arbeta med en utbildning som var helt ny i Sverige, gjorde stora och avgörande insatser för naprapatin och den fortsatta utvecklingen. ”…”
Studieplanen reviderades kontinuerligt och 1973 låg en helt ny studieplan klar. I den lades stor vikt vid att utveckla studenternas differentialdiagnostiska kunskaper och den undersökningsmetodik som krävs för att kunna avgöra om en patient skall skickas vidare till läkare för utredning eller inte. Man införde även massage som ett komplement till den manipulativa behandlingen. Detta låg helt i linje med Smiths syn på rörelsorgansrelaterade besvär, där ju de strukturer som finns i anslutning till lederna; muskler, nervvävnad och det Smith kallade Connective tissue, bind- och stödjevävnad, har en viktig roll som orsaker till patienternas besvär. Just den kombinationen av behandlingstekniker som skapades i 1973 års studieplan har sedan kommit att prägla den svenska naprapatutbildningen och de i Sverige utbildade naprapaternas sätt att arbeta.
Naprapatutbildningen omfattar 4 års studier på heltid. Efter examen genomför naprapaterna i Sverige ett års praktiktjänstgöring inom offentlig vård och hos legitimerad naprapat, för att därefter ansöka om legitimation hos Socialstyrelsen.
Den basmedicinska, teoretiska delen av utbildningen omfattar såväl humanbiologiska som medicinska ämnen och utgör tidsmässigt ungefär hälften av utbildningen. Den omfattningen är viktig för studenternas differentialdiagnostiska kunnande och för att de skall kunna ta det diagnosansvar en legitimerad naprapat har.
På högskolans klinik integreras teori och praktik för att studenterna under hela utbildningen skall kunna applicera sina kunskaper i ett verklighetstroget sammanhang. Studenterna inleder sin kliniska praktik redan under andra terminen för att få ett så tidigt möte med patienter som möjligt.
Utvecklingen av själva ämnet naprapati har kraftfullt påverkats såväl av J:son Berg som av andra framstående lärare på högskolan. Under 1980-talets senare hälft vidareutvecklades de mobiliseringstekniker som redan under Smiths tid var aktuella och idag är ett naturligt och viktigt komplement till manipulationsteknikerna. Även de för naprapaterna viktiga mjukdelsteknikerna utvecklades och just kombinationen av ledspecifik behandling och behandling av mjukdelar präglar naprapatens sätt att arbeta.
1983 ansökte Naprapathögskolans Studentkår om medlemskap i SSCO, Stockholmstudenters Centralorganisation, och fick det. Idag är studentkåren en aktiv och viktig del i skolans arbete. Möjligheterna för studenterna att påverka innehåll och arbetssätt är stora då de viktiga besluten fattas i skolans utbildningsnämnd där studenterna är representerade.
1984 ansökte högskolan hos Utbildningsdepartementet om statlig tillsyn för naprapatutbildningen. Denna tillsyn dröjde till 1997, då Högskoleverket utsågs som tillsynsmyndighet. Vid årsskiftet 2000/2001 trädde ytterligare ett viktigt beslut i kraft; att införa studiemedel för naprapatstudenter. Detta beslut omfattade även möjligheten att via CSN, Centrala Studiestödsnämnden, erhålla lån till terminsavgifterna vilket avsevärt förändrade och underlättade studenternas situation. Beslutet innebar också att samhället tagit ställning för utbildningens kvalitet.
Under 1980- och halva 90-talet hade Naprapathögskolan relativt få fast anställda lärare. Man valde istället att knyta kompetenta specialister och erfarna naprapater till sig som konsulter, men 1996 skedde en kraftfull förändring. Nu anställde man en fast lärarkår för att på så sätt skapa kontinuitet och förutsättningar för fortsatt utveckling. I detta skede intensifierades också arbetet med att utveckla det vetenskapliga synsättet och förankringen på skolan. Utbildningen har alltid omfattat ett examensarbete och utvecklingen av detta har lett fram till den C-uppsats som avslutar utbildningen. I uppsatsen skall studenterna bedriva undersökande verksamhet och resultatet skall presenteras såväl skriftligt som muntligt. Examinationen sker av forskarutbildade personer, ofta med docentkompentens. Externa examinatorer med specialistkompetens används även i andra delar av utbildningen i syfte att säkerställa kvalitetskontrollen.
I undervisningen av de humanbiologiska och medicinska ämnena använder Naprapathögskolan den kompetens som finns på Karolinska Institutet och Stockholms- respektive Uppsala Universitet. På så sätt tillgodoser man, inom varje enskilt område, behovet av kliniskt- respektive forskningsverksamma lärare.
I slutet av 1990-talet inriktades arbetet allt mer på att skapa större block i utbildningen. Detta för att ge ämnesföreträdarna bättre möjligheter till fördjupning och samverkan. Exempel på sådana ämnesblock är naprapati och klinisk naprapati, anatomi, fysiologi, idrottsmedicin och rehabilitering samt forskningsmetodik.
Pedagogiken på Naprapathögskolan har också kommit att utvecklas kraftigt. Från att ha varit till största delen av katedral art är numera målsättningen att samtliga lärare och handledare skall genomgå utbildning inom PBL, problembaserat lärande. Den pedagogiska plattformen vilar idag på det konstruktivistiska synsätt som alltmer präglar akademisk utbildning och de metoder som används är av studerandeaktiverande slag, där studenterna själva tar ett stort ansvar för sina studier.
Hösten 1970 startade J:son Berg ett interimsförbund, Förbundet Naprapathy, för Manuell Medicin. J:son Berg var själv ordförande och förbundet hade från början endast ett fåtal medlemmar. Man fick tidigt kritik för namnvalet då det redan fanns en ”Nordisk förening för manuell medicin” och de i den föreningen aktiva läkarna och sjukgymnasterna tyckte att det fanns risk för en namnförväxling. Namnet på förbundet byttes den 7 januari 1971 till Svenska Naprapatförbundet.
Svenska Naprapatförbundet är idag en stor organisation med över 1000 medlemmar och har under åren drivit många viktiga frågor i syfte att utveckla och befästa naprapatins ställning i Sverige och internationellt. En av dessa frågor som redan från början drevs var att skapa förutsättningar för en legitimation. 1989 var frågan upp i riksdagen för omröstning men man sa då nej till förslaget. Fem år senare, under hösten 1994, fattades beslut om att skapa en legitimation för yrkesgruppen naprapater, och som tidigare nämnts kan naprapater, efter examen och ett års praktiktjänstgöring, ansöka om legitimation hos Socialstyrelsen.
Legitimationen har kommit att betyda mycket för naprapaterna kanske framför allt vad gäller samarbetet med övriga legitimerade yrkeskårer i Sverige. En annan fråga som Svenska Naprapatförbundet drivit är att titeln Naprapat skall vara en skyddad yrkestitel och det beslutet kom under 2006.
Naprapatins utveckling utanför Sverige
Naprapatin har en mycket stark förankring i de Skandinaviska länderna och redan under tidigt 1980-tal sökte många från Finland till naprapatutbildningen i Sverige. Det har lett till att naprapatin i Finland vuxit och till att naprapaterna är idag en stark yrkesgrupp där. De finländska naprapaterna har sedan 1994 en auktorisation som motsvarar den svenska legitimationen och sedan 2002 finns också en naprapatutbildning vid Universitetet i Kotka, i Finland.
I Norge genomgår naprapatin en kraftfull utveckling sedan mitten av 1990-talet. Yrkeskåren har i Norge, från att knappt ha funnits alls, vuxit till att bli en av de största inom manuell medicin. Eftersom cirka 30 procent av de ca 375 studenterna på Naprapathögskolan är från Norge, kommer naprapatkåren i Norge att fortsätta växa.
Studenter har också kommit från Island och tagit sin examen i Stockholm för att sedan återvända och utöva naprapati i sitt hemland. Även i övriga Europa finns naprapatin representerad i många länder, om än inte i samma omfattning som i Skandinavien
