En legitimerad naprapat innehar specialistkunskaper avseende rörelseorgansrelaterade besvär och har sådana differentialdiagnostiska kunskaper att han eller hon kan arbeta under självständigt medicinskt yrkesansvar.
Naprapatisk funktionell diagnostik bygger på grundtanken att om en rörelsedysfunktion i ryggraden eller i de perifera lederna blir kvarstående måste det finnas något som upprätthåller denna dysfunktion. I annat fall skulle funktionen normaliseras spontant och inte ge upphov till några kliniska symtom.
Med en rörelsedysfunktion menas antingen en hypomobilitet (nedsatt rörlighet) eller en hypermobilitet (ökad rörlighet) och enligt naprapatin kan detta orsakas av ligamentförkortningar eller ligamentskador, en ökad eller minskad muskeltonus, fibrotisering av bindväv, intraartikulära adhesioner, ärrvävnader, fragment av lösa kroppar, broskerosioner samt diskogena skador mm, dvs förändringar i connective tissue.
Ett onormalt tillstånd i connective tissue och muskler hindrar ledytorna att röra sig i en eller flera riktningar. Förhållandet kan också vara tvärt om, det vill säga att en uttöjning av dessa vävnader kan leda till en ökad rörlighet av leden eller skapa en instabilitet. Det är därför lika viktigt att identifiera områden där rörelseökande behandling skall undvikas som att identifiera områden där sådan behandling är indicerad. Den affekterade leden skall ibland behandlas med rörelseökande tekniker och ibland med stabiliserande tekniker.
Vikten av en korrekt diagnos påtalades tidigt inom naprapatin och förmågan att diagnostisera är av största vikt. Även om mänskligheten uppvisar en generalitet är varje människa unik på sitt sätt varför det är viktigt att välja rätt terapi för varje patient.
Naprapaten strävar efter att optimera funktionen i leder, muskler och nerver med hänsyn tagen till individens förutsättningar.
Naprapaten undersöker connective tissue, muskler och nerver på olika sätt; allt ifrån en detaljerad anamnes (sjukdomsberättelse), gängse ortopediska samt neurologiska tester till en naprapatisk undersökning av ryggraden och/eller de perifera lederna vilket inkluderar muskulära tester, funktionella nervtester samt ledspecifika rörelsetester. Om kompletterande undersökningar behövs remitterar naprapaten vidare till andra vårdgivare inom hälso- och sjukvården.
När en patient skall bedömas börjar alltid naprapaten undersökningen med att lyssna på patientens sjukdomshistoria, anamnes. Syftet med anamnesen är att skapa sig en bild av vad patienten söker för och vad som kan orsaka patientens symtom.
Naprapaten är också observant på eventuella differentialdiagnoser till symtomen samt eventuella kontraindikationer för behandling. Under anamnesupptagandet sker en första bedömning av patientens allmäntillstånd, vilket senare kompletteras vid den kliniska undersökningen.
Naprapaten lyssnar på patientens sjukdomsbeskrivning och ställer därefter kompletterande frågor för att skapa sig en djupare information om problemet utifrån vad patienten berättat. Det inkluderar även frågor av differentialdiagnostisk karaktär, samt identifiering av s.k. ”red flags” (allvarlig patologi) och ”yellow flags” (psykosociala faktorer) som kan påverka symtombilden.
Finns det en tydlig uppkomstmekanism som kan sättas i samband med symtomdebuten eller är det en successiv debut av symtomen? Har symtomen förekommit tidigare? Finns det andra tidigare neuromuskuloskeletala besvär eller sjukdomar som kan bidra till symtomutvecklingen? Medicinerar patienten? Föreligger det ärftlighet för besvären? Har utredningar och behandlingar utförts tidigare? Viktigt är också att få en klarhet i när, var, hur och hur länge problemet har funnits. Dessa och liknande frågor ställs vid det första besöket. Beroende på hur länge som patienten har haft symtomen klassificeras besvären som akuta, subakuta eller långvariga, vilket påverkar valet av behandlingsstrategi.
Naprapaten sammanfattar patientens sjukdomshistoria i samband med anamnesen vilket är ett bra sätt att bekräfta att naprapaten verkligen förstått vad patienten besväras av. Patienten kan då komplettera och tillrättalägga om något missförståtts eller saknas innan man går vidare i undersökningen.Det är viktigt för naprapaten att förstå de fysiska symtom patienten besväras av, men även att förstå patienten och hur patienten upplever symtomen.
Naprapaten delger patienten vad undersökningen innebär och vad patienten kan förvänta sig av undersökningen. En löpande kommunikation sker hela tiden med patienten under undersökningsproceduren så att en återkoppling kan ske när olika tester genomförs.
Undersökningen syftar till att fastställa eller dementera den från anamnesen preliminära diagnosen och misstänkta orsaken till patientens symtom, samt att kunna bekräfta eller dementera eventuella misstankar om patologi eller diagnoser som inte lämpar sig för naprapatisk behandling. Undersökningens målsättning är att fastställa en diagnos baserad på sjukdomshistorien och undersökningens resultat, som utgångspunkt för fortsatt behandling.
Genom undersökningen och anamnesen vill naprapaten i första hand utreda om det föreligger en allvarlig spinal patologi, en nervrotssmärta eller radikulär smärta, eller om det är ett funktionellt neuromuskuloskeletalt problem.
Naprapaten inleder den funktionella och strukturella undersökningen centralt (närmast ryggraden) för att sedan undersöka de perifera strukturerna, om det inte är uppenbart att skadan endast är perifert belägen med en tydlig uppkomstmekanism (t.ex. en stukad fotled, muskelbristning etc.). Ju bättre naprapaten är på att ställa rätt diagnos, d.v.s. hitta orsaken till patientens besvär, desto mer exakt blir valet av behandlingsåtgärd. Med rätt val av eller kombination av manuella tekniker blir behandlingsinsatsen och läkningsförloppet optimalt. Prognosen är naturligtvis också beroende av andra faktorer såsom patientens individuella förutsättningar och omgivande faktorer.
Naprapaten försöker fastställa om det är enskada i någon struktur (diskprolaps/diskprotrusion, ligamentruptur, muskelruptur mm.) eller om det är så att strukturen har en förändrad funktion och att det är orsaken till patientens symtom. En nedsatt funktion kan medföra att en strukturell skada uppkommer, lokalt eller i någon annan del av det neuromuskuloskeletala systemet. Situationen kan också vara omvänd, det vill säga att en strukturell skada ger upphov till nedsatt funktion i strukturer lokalt eller i någon annan del av det neuromuskuloskeletala systemet som då kan bli symtomgivande.
För att utreda vilken struktur och/eller funktion som ska behandlas, d.v.s. vilken behandlingsplan som är adekvat, genomför naprapaten både strukturella och funktionella tester. I den undersökningen ingår konventionella neurologiska och ortopediska tester, naprapatiska rörelsespecifika funktionella ledtester, muskulära tester och funktionella nervtester. I undersökningen ingår såväl aktiva som passiva rörelser.
Med den omfattande undersökningen som grund ställer naprapaten en strukturell och/eller funktionell diagnos och skapar utifrån det en behandlingsplan.
Fortfarande används, till viss del, ursprungliga naprapatiska undersökningsmetoder och modeller för kartläggning vilket innebär att dagens naprapati har tydliga historiska kopplingar till den trippel C-princip som naprapatins grundare, Oakley Smith, introducerade
