Från klassrummet till katastrofområdet: Livet tar oss på oväntade vägar

Efter examen från NPH gifte jag mig och reste till Maldiverna på bröllopsresa. Under den resan, medan jag kände stress över att hitta mitt första jobb, hände något oväntat. Sista dagen sittandes på stranden fick jag ett samtal från en gammal lärare som erbjöd mig en tjänst. Vi möttes över lunch, och jag började jobba där kort efter hemkomsten.

Två lärorika år senare kände jag mig redo att gå vidare men även oinspirerad och bestämde mig för att följa en gammal dröm: att flytta till Medelhavet. När möjligheten att köpa en restaurang i Bodrum, Turkiet dök upp, packade jag mina saker och åkte. Jag trodde att jag lämnat naprapatin bakom mig för att prova något nytt. Men livet hade andra planer.

Restaurangstarten var fylld av utmaningar. Vid varje frustrerande utmaning uppenbarade sig människor som led av smärtor och skador, och jag erbjöd min hjälp som naprapat. En dag mötte jag en kvinna vars mor var sängliggande. Jag behandlade henne, och efter två sessioner var hon på benen igen. Genom denna familj fick jag oväntade möjligheter, som att behandla en rysk oligark. Något jag inte kunnat tänka mig i min vildaste fantasi. En händelse ledde till en annan, och snart hade jag ett helt nytt klientel – från fiskare till miljardärer.

Trots glamouren kände jag ibland behovet att byta spår, men livet förde mig ständigt tillbaka till naprapatin. När jag till slut bestämde mig för att återvända till Sverige efter flera år utomlands, inträffade en fruktansvärd jordbävning i min hemstad i södra Turkiet samma dag som jag återvände hem.

Istället för att stanna i Sverige åkte jag tillbaka för att hjälpa till i katastrofområdet. Där mötte jag ofattbart lidande – barn utan lemmar, familjer som förlorat allt. Trots känslan av otillräcklighet valde jag att stanna. Jag startade en insamling där jag besteg Turkiets högsta berg för att kunna underlätta för patienter jag träffat under min tid där. Tillsammans med alla som donerade pengar kunde jag bidra till att förändra liv. Jag hjälpte en pojke som amputerat två ben och en arm att gå igen och en kvinna, som förlorat fem familjemedlemmar och fått sitt ben krossat upp från sjukhussängen.

Varje gång jag försökt lämna naprapatin har livet påmint mig om varför jag måste fortsätta. Det handlar inte bara om att hjälpa andra – det är också en del av vem jag är.

Naprapatin har inte bara format mitt yrkesliv, utan också gett mig möjligheten att vara där jag behövs som mest.

Människor behöver oss – kanske lika mycket som vi behöver dem.

‍

Vänliga hälsningar,
Deniz, Leg. naprapat