I syfte att töja lednära connective tissue och muskler för att normalisera funktionen i rygg- och extremitetsled hos en patient använder naprapaten mobilisering, en manuell behandlingsteknik som appliceras en gång eller upprepade gånger inom eller vid den passiva fysiologiska rörelsebarriären för en led, utan att lägga till någon impuls.
Smith kompletterade redan från början manipulationsteknikerna med mobilisering och detta sätt att kombinera behandlingstekniker kom sedan att prägla naprapatin. De två första mobiliseringsteknikerna inom naprapatin var stout- och thrillteknikerna.
I dessa båda tekniker anlägger naprapaten ett tryck som är anpassat till det motstånd och den riktning på rörelseinskränkningen som den segmentella dysfunktionen orsakat. Trycket bibehålls under cirka 20 sekunder för att sedan minskas under lika lång tid och därefter tas upp igen. Med stout-tekniken hålls trycket kontinuerligt medan thrill-tekniken bygger på rytmiska stötar/töjningar.
Dessa tekniker har idag kompletterats med MET-teknik (muskelenergiteknik) och PIR-teknik (postisometrisk relaxation).
MET tekniken kan beskrivas som en slags ”segmentell stretching” där leden tas ut till ett ytterläge, det vill säga till den position där man möter ett motstånd för ytterligare rörelse. Naprapaten fixerar därefter segmentet i denna position och patienten får utföra ett minimalt muskulärt motarbete i motsatt riktning mot den rörelseriktning som är inskränkt.
PIR tekniken är en mobiliseringsteknik som bygger på att använda de i kroppen inneboende funktionerna för segmentell rörelse. I stället för att patienten skall utföra ett medvetet motarbete så ber naprapaten patienten att titta i olika riktningar samt att andas in och andas ut på givna direktiv. Här syftar behandlingen till att nå en relaxation av den vävnad som upprätthåller rörelsedysfunktionen och därigenom nå en normalisering av funktionen.
Båda dessa tekniker bygger på att utnyttja de reflektoriska mekanismer som påverkas av kroppens muskel- och senspolekomplex.
Effekten av den naprapatiska mobiliseringsbehandlingen förklaras av den hämmande effekt Golgi´s senorgan (senspolarna) har på muskelns anspänningsgrad (muskeltonus). Genom att ta ut den specifika rörelse som saknas kommer en uttöjning av den restriktiva vävnaden, till exempel muskelvävnaden, att ske. Om patienten sedan spänner muskeln som begränsar rörelsen och som då hålls i ett redan uttöjt läge, kommer Goolgi´s senorgan, som reagerar just på uttöjning, att stimuleras. Effekten av det blir en hämning av de motoriska signalerna till muskeln med en avslappning som följd varvid restriktionen minskar och rörelsen går att ta ut ytterligare.
Syftet med den naprapatiska mobiliseringstekniken är, liksom vid manipulationstekniken, att återskapa ledfunktionen/ledrörligheten och därigenom återvinna funktion i den omgivande bind- och stödjevävnaden, muskel- samt nervvävnaden.
