Massage är den grundläggande formen för behandling av bind- och stödjevävnad som används inom naprapatin. Genom en kombination av tryck och töjning, bearbetas bind- och stödjevävnad i syfte att öka cirkulationen samt att minska smärt- och spänningstillstånd.
Inom naprapatin används företrädesvis klassisk massage med greppkategorierna strykningar (effleurage), knådningar (petrissage), friktioner samt grepp som kantningar och saxningar.
Massage används i huvudsak för att lindra smärta samt för att öka cikulationen i muskulatur, bind- och stödjevävnad. Effekterna av massage är relativt väl förankrade i vetenskap och den smärtlindring man uppnår förklaras bland annat av den så kallade portteorin (Gate Control Theory). Via massagegreppen påverkar man tryck- och beröringsreceptorer som via impulser in till ryggmärgen ”stänger porten” för smärtan så att den inte kan ledas vidare till hjärnan. Det finns även teorier om att det kroppsegna hormonet oxytocin kan ge en liknande verkan, ett ökat välmående.
Andra massagegrepp som naprapater använder är s.k. djupa tvära friktioner, DTF. Dessa anses kunna behandla adhesioner (bindvävsärr) i bind- och stödjevävnad. Syftet med behandlingen är att skapa en förnyad läkningsprocess för att i den processen sedan motverka ett nytt bindvävsärr som påverkar funktionen negativt. Om denna behandling kombineras med adekvat rehabilitering kan den vara mycket effektiv på tillstånd som annars är svåråtgärdade.
